torsdag 8 mars 2012

.:SAKNAR:.

Ja, ibland bara infinner den sig... Den stora saknaden... Nästan lika stark som en sorg.
Fast just den här saknaden gör sig påmind mer iform av en stark längtan!
Jag saknar värmen.
Saknar den varma brisen och doften av varmt trä.
-Jag saknar sommaren-
 Heta dagar i solen, uppfriskande bad, färska jordgubbar, blommor, barfotabarn och ljudet av lekande barn som skrattar, plaskar och äter glass i solen.

Saknar solblekt hår, rosiga kinder fyllda av fräknar...
Jag kan tänka mig att välkomna våren nu. Mars och April kan få vara mer mjuk vinter än minusgrader, snö och slask. Igår såg jag nya små gröna blad som krupit fram i en uppvärmd liten glänta i skogen. Tänk att en sån liten liten sak kan få hjärtat att göra en liten volt. Idag blåster det och är lite mulet. Men nu har solen visat sig så många dagar i rad att jag fortfarande kan erkänna att det finns energi kvar i lager efter dessa ljusa och våriga dagar som varit.

En helt annan sak som berört mer än vanligt den senaste tiden är sårbarheten. Den finns överallt. I naturen, i livet, bland vänner och i den egena själen.
Vissa dagar tycks enkla ord och intryck etsa sig fast och gräva små hål medan de en annan dag knappt berör alls.
Det som gnagt mest på sistone är hur sårbarhet så snabbt kan omvandlas till ilska och hat.
Personligen tror jag att det är ett skydd som varje människa "drabbas" av vid enorm sorg, svek eller känslomässig misshandel.
Ser det hända på avstånd, men tillräckligt nära för att det ska beröra mer än bara passera. Varför gör människan så? Varför kan man inte bara inse att sorgen har en plats. Den är lika normal som skrattet och styrkan. Ibland drabbas vi av händelser vi inte rår för. Men kunde vi bara räcka ut en hand och be om en kram, en tröstande famn och försöka ett bearbeta sorgen innan den går djupare och försvaras med en fasad av hat och avsky... Då tror jag att man som person skulle må bättre och kunna hantera sin sits lite lättare och faktiskt fortare. Alla är vi olika. Men jag tror inte att det finns nån som inte upplevt sorg eller besvikelse i nån form. Om man då tänker tillbaka och tänker sig att man kanske istället för att sopa tårarna under mattan istället låtit dem rinna, bett om stöd från en vän och fått prata om det medan det fortfarande sved som mest? Hade det kännts annorlunda då?
Troligtvis.. Iallafall för mig.

Ofta har vi alla så bråttom. Vi har inte TID att vara ledsna, vi har inte tid att stanna upp och prata några minuter extra med den som ser trött och vilsen ut. Försvarar oss ofta med tron om att om det skulle vara nåt så skulle väl DOM ha sagt nåt? eller?
Kanske svårt att tro... Men många gånger hjälper det med ett leende, en kram eller bara det faktum att någon stannar upp och faktiskt frågar hur man mår. Att ta sig tiden att titta en medmänniska rakt in i ögonen och fråga den frågan tar inte mer än ett par minuter! Men det lämnar små vackra varma spår som når in på djupet. Det finns ett enormt värde i omsorg och värme.
Kan nå fram genom även den tjockaste av murar.

Varm kram till er och ha en underbar helg!
Kram Karin

Inga kommentarer:

01 09 10